Veckans affärsnyheter – extra fördjupning, vecka 41 • 6 oktober 2026
Francis Halzen tilldelas Nobelpriset i fysik 2026 för avgörande bidrag till IceCube-observatoriet och upptäckten av högenergetiska neutriner från rymden. Genom att använda en kubikkilometer is på Sydpolen som ett enormt mätinstrument gjorde han och ett internationellt forskarlag det möjligt att undersöka universum med partiklar som nästan aldrig lämnar några spår. [1]
De kallas ibland spökpartiklar. Neutriner kan passera genom människor och stora mängder materia utan att märkas. Just därför är de svåra att upptäcka – men också värdefulla som budbärare från avlägsna och täta miljöer i rymden. IceCube registrerar de sällsynta tillfällen då de faktiskt reagerar med materia. [2]
Vad består Nobelpriset i fysik av?
Nobelpriset i fysik är ett av de ursprungliga priserna som instiftades genom Alfred Nobels testamente. Kungl. Vetenskapsakademien utser pristagarna. Årets beslut offentliggjordes den 6 oktober och Francis Halzen är ensam mottagare av fysikpriset, med en prissumma på 12 miljoner svenska kronor. [1, 3]
Pristagaren får en guldmedalj, ett personligt diplom och prissumman. Själva prisutdelningen sker den 10 december, på Alfred Nobels dödsdag. Tillkännagivandet i oktober och ceremonin i december är alltså två olika tillfällen. [4]
En kort historia: från röntgenstrålning till neutriner
Nobelprisen delades ut för första gången 1901. Det första fysikpriset gick till Wilhelm Conrad Röntgen för upptäckten av den strålning som fick hans namn. Röntgenstrålningen gjorde det möjligt att undersöka sådant som ögat inte kunde se direkt. [5]
Priserna har sedan dess belönat många olika vägar till kunskap om naturen. Neutriner har uppmärksammats tidigare: 2015 fick Takaaki Kajita och Arthur B. McDonald Nobelpriset för upptäckten av neutrinooscillationer, som visar att neutriner har massa. Oscillationer innebär att neutriner kan växla mellan olika typer under sin färd. [6]
Årets pris handlar om ett annat steg: att använda högenergetiska neutriner som astronomiska budbärare. De kan ge information om miljöerna där mycket energirika partiklar skapas och påskyndas. [7]
Vem är Francis Halzen?
Francis Halzen föddes 1944 i Tienen i Belgien och doktorerade 1969 vid KU Leuven. Han är professor vid University of Wisconsin–Madison i USA. [1]
Halzen är teoretisk fysiker med forskning som förenar partikelfysik, astrofysik och kosmologi. Han är också huvudansvarig forskare för IceCube. Hans arbete har därmed handlat både om vad universums partiklar kan berätta och om hur ett praktiskt instrument kan byggas för att upptäcka dem. [8]
Han började arbeta med föregångaren AMANDA 1987. Experimentet blev ett sätt att pröva om Antarktis is kunde användas som ett neutrinoobservatorium. År 1988 presenterade han sin vision om att fånga neutriner på Sydpolen. [1, 8]
Det som följde krävde ett stort internationellt samarbete. Universitetet i Wisconsin beskriver hur Halzen ledde arbetet med att utforma och utveckla både AMANDA och IceCube. Ingenjörer, tekniker och forskare från flera institutioner behövde tillsammans lösa problemen med konstruktion, drift och analys. [9]
Vad är en neutrino – förklarat med enkla ord?
En neutrino är en elementarpartikel, en mycket liten beståndsdel i naturen. Den saknar elektrisk laddning och reagerar mycket sällan med annan materia. Den kan därför färdas genom sådant som skulle stoppa många andra partiklar. [2]
Neutriner bildas i flera olika processer, bland annat vid radioaktivt sönderfall, i kärnreaktorer och i våldsamma händelser i rymden. De uppstår också när energirika partiklar från rymden kolliderar i jordens atmosfär. Alla neutriner som upptäcks på jorden kommer alltså inte från en avlägsen galax. [2]
De neutriner som är centrala för årets pris har mycket höga energier. De hjälper forskare att undersöka kosmiska miljöer där partiklar accelereras kraftigt. Eftersom neutriner inte är elektriskt laddade böjs deras bana inte av magnetfält på samma sätt som laddade partiklar. [2, 9]
Varför är detta värdefullt för astronomin?
Kosmisk strålning består till stor del av protoner och atomkärnor med hög energi. Dessa partiklar är elektriskt laddade. Magnetfält kan ändra deras riktning under resan, vilket gör det svårt att följa deras bana bakåt och hitta ursprunget. [9]
Neutriner kan ge en mer direkt ledtråd. De bildas i processer som också kan ge upphov till kosmisk strålning, men färdas oftast nästan ostört till oss. Genom att undersöka deras riktningar, energier och samband med andra observationer kan forskare söka efter källorna. [7]
Tänk dig, som en förenklad jämförelse, två budbärare på väg från samma plats. Den ena gör många omvägar. Den andra kommer nästan rakt fram. Den andra budbärarens färdriktning ger en bättre ledtråd om var resan började. Neutriner kan fylla den rollen i astronomin. [7]
IceCube: ett teleskop byggt av is
IceCube är ett neutrinoobservatorium vid Sydpolen. Det fungerar inte som ett vanligt teleskop med linser eller speglar. I stället har forskare placerat ljussensorer djupt i glaciärisen och använder isen runt dem som en del av mätinstrumentet. [10]
Den ursprungliga detektorn omfattade 5 160 optiska moduler på 86 långa kablar. Sensorerna placerades ungefär 1 450–2 450 meter under ytan och täcker tillsammans omkring en kubikkilometer is. En kubikkilometer kan föreställas som en kub som är en kilometer bred, en kilometer lång och en kilometer hög. [11]
Varje modul består av en skyddande glaskula med en mycket känslig ljusdetektor och elektronik. Den enorma volymen behövs eftersom neutriner reagerar så sällan med materia. Fler möjliga möten mellan partiklar och atomkärnor ger fler chanser att registrera användbara händelser. [11, 13]
Hur fick forskarna ner sensorerna?
Forskarna använde specialbyggda borrar som smälte djupa hål med varmt vatten. Sensorerna sänktes ner på kablar innan hålen frös igen. Det krävde noggrann planering och arbete under Antarktis korta sommarsäsonger. [10]
Den sista av det ursprungliga systemets 86 kablar sänktes ner den 18 december 2010. IceCube beskriver konstruktionen som färdig då, medan Vetenskapsakademiens presentation anger 2011 för det färdiga observatoriet. Konstruktion och färdigställande sträckte sig därmed över slutet av 2010 och säsongen 2010–2011. [1, 10]
AMANDA hade dessförinnan visat att den klara isen var användbar för neutrinoobservationer. IceCube tog samma grundidé till en mycket större skala. [10]
Hur kan osynliga partiklar ge synliga spår?
IceCube ser inte neutrinen direkt. Mätningen bygger på vad som händer vid ett sällsynt möte med materia. När en neutrino reagerar med en atomkärna i eller nära detektorn kan elektriskt laddade partiklar bildas. Det är deras spår som blir möjliga att mäta. [12]
De laddade partiklarna kan röra sig snabbare genom isen än ljuset gör i just is. Då uppstår ett svagt ljus som kallas Tjerenkovljus, eller Cherenkovljus. Detta strider inte mot regeln att inget kan färdas snabbare än ljuset i vakuum: ljus går långsammare genom is än genom vakuum. [10, 12]
Sensorerna registrerar ljuset. Informationen om hur mycket ljus som kom och när det nådde olika sensorer gör det möjligt att beräkna ett sannolikt händelseförlopp. På så sätt kan forskarna uppskatta neutrinoenergier och färdriktningar. [12]
En enkel jämförelse är att dra slutsatser om en osynlig boll genom att studera vad som händer när den träffar något. Forskarna mäter följderna av kollisionen och använder dem för att förstå partikeln som orsakade den. [12]
Genombrottet 2013: partiklar från bortom solsystemet
År 2013 presenterade IceCube ett avgörande resultat: 28 mycket energirika händelser som tillsammans gav starka belägg för neutriner av astrofysikaliskt ursprung. Analysen byggde på observationer från maj 2010 till maj 2012. [13]
De första två särskilt energirika händelserna följdes av en bredare sökning som gav ytterligare 26. Forskarna jämförde energier, riktningar och andra egenskaper med vad som kunde väntas från partiklar och neutriner skapade i jordens atmosfär. [13]
Resultatet gick inte att förklara med enbart dessa atmosfäriska bakgrundskällor. Det stämde däremot med en extra komponent från rymden. Det avgörande var alltså inte bara att instrumentet registrerade signaler, utan att analysen gav stöd för deras kosmiska ursprung. [13]
Denna upptäckt gjorde IceCube till ett verktyg för en ny sorts astronomi. Forskarna kunde nu börja söka efter vilka kosmiska miljöer som producerar högenergetiska neutriner. [7]
Nästa steg: att hitta en möjlig källa
Den 22 september 2017 registrerade IceCube en högenergetisk neutrinohändelse och skickade ut ett larm till andra observatorier. Observationerna pekade mot blazaren TXS 0506+056. Resultaten publicerades 2018. [14]
En blazar är en aktiv galax där en energirik stråle från området kring ett supermassivt svart hål pekar ungefär mot jorden. Andra teleskop observerade en uppblossning av gammastrålning från samma objekt. Kombinationen gav belägg för att blazaren var en sannolik källa till neutrinen. [14, 15]
Forskarna gick dessutom tillbaka till äldre IceCube-data. De fann ett överskott av neutrinohändelser från samma riktning under 2014–2015, vilket gav ytterligare stöd oberoende av uppblossningen 2017. [16]
Detta är ett exempel på astronomi med flera budbärare: olika instrument och olika slags signaler används tillsammans. Neutrinon ger en ledtråd, medan observationer av ljus hjälper forskarna att tolka vad som kan ha hänt vid källan. [14]
Fler resultat: dolda galaxkärnor och vår egen Vintergata
NGC 1068 – signaler från en aktiv galax
År 2022 presenterade IceCube belägg för högenergetisk neutrinoemission från NGC 1068, även kallad Messier 77. Galaxen ligger omkring 47 miljoner ljusår bort och har en aktiv kärna där materia faller mot ett supermassivt svart hål. [17]
Gas och stoft gör delar av den centrala miljön svåra att undersöka med ljus. Neutriner kan ta sig ut från sådana täta områden och ge kompletterande information. Upptäckten visar varför forskarna vill kombinera neutrinomätningar med vanliga astronomiska observationer. [17]
Vintergatan – vår galax sedd med neutriner
År 2023 presenterade forskarna belägg för högenergetiska neutriner från Vintergatan. De kunde skapa en bild av galaxens neutrinoemission, byggd på partikelobservationer snarare än vanligt stjärnljus. [18]
Resultatet krävde förbättrade analysmetoder, bland annat maskininlärning för att identifiera händelser och uppskatta deras riktningar och energier. Det visar att utvecklingen inte bara handlar om fler sensorer: bättre sätt att tolka data kan också öppna nya möjligheter. [18]
Vad återstår att förstå?
Att hitta högenergetiska neutriner är inte samma sak som att fullständigt förklara alla deras källor. Forskarna behöver fler observationer från fler objekt för att förstå hur de kosmiska partikelacceleratorerna fungerar. En enskild händelse och en återkommande signalserie ger olika mycket information. [15]
En större detektor, IceCube-Gen2, planeras för att öka den instrumenterade volymen till omkring åtta kubikkilometer. Målet är att registrera fler användbara händelser och undersöka fler källor. Det är ett framtida projekt och ska skiljas från den ursprungliga IceCube-anläggningen. [19]
Forskningen kan också ge kunskap om neutrinerna själva. Utvecklingen förenar därför astronomi, partikelfysik, avancerade sensorer, databehandling och ingenjörsarbete i en krävande miljö. [19]
Vad har Halzen gjort för att få Nobelpriset?
Halzens insats var att driva en djärv vetenskaplig idé hela vägen till ett fungerande observatorium: att använda Sydpolens is för att upptäcka sällsynta kosmiska partiklar. Hans vetenskapliga ledarskap bidrog till att samla den kompetens som behövdes och göra de avgörande observationerna möjliga. [9]
Priset är individuellt, men resultaten är ett gemensamt arbete. IceCube-samarbetets studier står bakom upptäckterna av neutriner från rymden och de senare analyserna av deras möjliga källor. [13, 17]
Betydelsen ligger i att astronomerna har fått ytterligare ett sätt att undersöka universum. Där ljus kan absorberas och laddade partiklar kan få sin riktning ändrad, kan neutriner bära andra ledtrådar fram till jorden. En till synes ogenomtränglig ismassa blev ett instrument för att söka information från långt bort i rymden. [7]
Artikeln är en extra fördjupning i Businessnyheters serie Veckans affärsnyheter. Läs också vår fördjupning om Nobelpriset i medicin 2026 och följ veckans övriga händelser på businessnyheter.se/veckans-affarsnyheter/.
Källor
Numren i artikeln hänvisar till primärkällorna nedan. Uppgifterna om årets pris kontrollerades den 6 oktober 2026.
[1] Kungl. Vetenskapsakademien, 6 oktober 2026: Årets fysikpris och pristagare
[2] IceCube: Vad är neutriner?
[3] Kungl. Vetenskapsakademien: Nobelprisen
[4] NobelPrize.org: Nobelprisets innehåll och ceremonier
[5] NobelPrize.org: Fysikprisets historia 1901–2000
[6] NobelPrize.org: Presentationstal för fysikpriset 2015
[7] IceCube: Forskningsresultat och kosmiska neutriner
[8] Wisconsin IceCube Particle Astrophysics Center: Francis Halzen
[9] University of Wisconsin–Madison, 6 oktober 2026: Francis Halzen får Nobelpriset
[10] IceCube: Detektorn, konstruktionen och AMANDA
[11] IceCube Collaboration: Measurement of the νμ energy spectrum with IceCube-79
[12] IceCube, 2017: Indirekt detektion och Tjerenkovljus
[13] IceCube, 21 november 2013: Observationerna bakom upptäckten
[14] IceCube: Resultaten om TXS 0506+056 publicerade 2018
[15] IceCube: Frågor och svar om blazarresultatet
[16] IceCube, 12 juli 2018: Äldre neutrinoobservationer från TXS 0506+056
[17] IceCube, 3 november 2022: Neutrinoemission från NGC 1068


